Jag har alltid tänkt att jag ska bli en blodgivare när jag blir stor. Människor som är blodgivare är fina människor. Goda människor.
För ett par år sedan försökte jag bli blodgivare genom att höra av mig till blodbussen som stannade till utanför mitt förra jobb. Men när jag tog tag i att kontakta dem så hade de precis varit där och skulle inte komma förrän om tre månader. Att ta sig till en mottagning för att lämna blod blev för omständigt och det rann ut i sanden.
Nästa försök var för ett år sedan ungefär. Kollegan skulle lämna blod och jag hakade på för att anmäla mitt intresse. När vi kom dit var det stängt.
Tredje försöket var idag. Jag fyllde i hälsodeklaration och fick massa informationsblad att läsa igenom. Sedan fick jag både kaffe, juice och macka. Det var massor av folk där så det var lång väntetid. Därefter var det dags för intervju om mitt hälsotillstånd och när det sedan var dags att provsticka så hade mina blodkärl tröttnat sedan länge. Tre sköterskor fick testa. Ingen kunde träffa rätt. En knapp tesked blod fick de ut.
Domen: Kom inte tillbaka. Det är inte värt det.
Jag frågade vad de skulle göra med det lilla blod som jag lyckats klämma fram. ”Kassera”, var svaret. Äsch. Vaska blod liksom. Jag kommer aldrig få ett sådant där sms-meddelande där det står att mitt blod kommit till nytta.
När jag lämnade mottagningen tittade jag moloken en sista gång på alla fina reflexer, pannband, strumpor, muggar m m med ”Ge blod!”-loggan tryckt all over. Ni kommer nog aldrig bli mina.
Vid dörren ut skyndade en av sköterskan fram till mig med en chokladask. ”Här, du får den här iallafall…”
Postat i:God människa
